Tankar.
Godkväll.
Jag satt precis och läste igenom en text på websajten bilddagboken.se och insåg hur patetiskt allting kan vara ibland. Jag är en person som strävar efter att föregå som ett gott exempel till folk, och visst ibland kanske jag misslyckas, men det finns också de gånger då jag verkligen lyckas och det får mig att må otroligt bra. Jag lever tillsammans med min familj och min pojkvän och hans familj. Fast i två olika städer. Detta gör att jag har skaffat mig vänner i två olika städer, jag känner mig hemma i två olika städer, jag berättar om två olika städer och jag tycker om/illa om två olika städer.
För varje dag som går inser jag bara mer och mer vilken enorm tur jag har som träffade Jimmy och att jag gjorde det just då jag gjorde det. Det var i Maj 2008 och det var precis innan hans "karriär" drog igång. Jag fick höra massvis med elaka saker när jag blev tillsammans med honom och jag har tackvare det också lärt mig vilka som är mina riktiga vänner och vilka som bara är vän med mig för att min pojkvän spelar i ett band som det går bra för. Jag har också fått tagit smällen när det gäller utbrändhet och stress, eftersom man aldrig rikitgt kan slappna av när man vet att det finns männsikor som vill att an ska befinna sig på helt andra ställen. Allt detta har gjort att jag har lärt mig massvis med nya saker och att jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Precis som jag sagt flera gånger innan.
Just nu är mitt liv återigen pväg mot toppen. Jag har ju precis blivit frisk och har kunnat leva mitt liv igen. Precis så som jag vill. Det känns helt underbart att på ett sätt veta att jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill. Och jag känner också att jag inte låter någon komma mig för nära inpå mig, förutom de männsikor som jag litar på. Jag har byggt upp en fasad som jag är stolt över och jag skriver nästan varje kväll ner saker som har gjort mig lycklig under dagen. Ibland när det kännas tomt och då låter jag bli att skriva i min bok överhuvudtaget. Hade det bara varit skrivet ett datum, hade jag tyckt att jag var otacksam. Men nu behöver jag inte lägga märket till att datumen inte följer varandra hack i häl alltid. Det patetiska med allting är alltså att oavsätt vart jag befinner mig är jag grymt lycklig men ändå stressad och påhoppad av någon (främst tjejer). Jag kommer aldrig att ångra det jag har gjort utan jag hoppas att folk lär sig lika mycket som jag utan det.
Jag är trottsallt en tjej som arberar med de bästa barnen och kollegorna på en förskola i Varberg. Jag har världens finaste pojkvän, familj och svärfamilj OCH vänner. Jag tris med mitt liv och delar gärna med mig av det. Sålänge folk kan glädjas och få hjälp tackvare mig så är jag nöjd. Vi männsikor är alla lika värda och jag ska fanimej bevisa det!
Kommentarer
Trackback
